Ute och ”rider”

Idag har jag och Barna varit ute och ”ridit”. Eller, så nära ridning vi två kommer. För, Barna kom till mig delvis för att hon inte ville vara ridhäst. Som ung är Barna galopptränad och hon hann bara springa två löp innan hon fick en senskada och togs ur träning. Troligtvis har galoppträningen varit en ganska jobbig tid för Barna, som har oerhört stor integritet och är väldigt känslosam i sig själv. Vad jag har hört var hon ”svår” att rida redan då, och även hennes ex-matte märkte av problem när hon skulle se om Barna kunde bli ridhäst. Barna ville helt enkelt inte, blev spänd och stressad och ogillade läget. Och sen kom hon till mig.

I princip alla människor jag träffar och pratar med om mina hästar ställer samma fråga: ”Rider du på dem nu då?” Det ligger liksom som en förväntning från omvärlden att jag ska rida på mina hästar, bara för att jag har hästar i rätt storlek. Inte hade de ställt samma fråga om jag hade tre shetlandsponnyer istället för tre storhästar. Varför denna press? Svar: Nej, jag rider inte på mina hästar. De är inga ”ridhästar”. De är inga motorcyklar som man kan ta ut på en tur när man har lust. De är hästar, som är gjorda för att gå i flock och beta på stora ytor. De är också mina livscoacher, som lär mig om livet och om lycka. De är min familj, som jag träffar och umgås med, pratar med varenda dag. Få människor har förståelse för denna typ av relation mellan häst och människa. Hästar är för många ett träningsredskap. Har man en häst så måste man träna med den. Rida, köra, tävla, träna. Eller så är man väl hobbyryttare och rider ut i skogen varje dag. Tar ett dressyrpass i paddocken då och då. Mitt hästliv stämmer inte in i den bilden. Visst händer det att jag rider en stund på Mabbe eller Bluebell, och visst hade det varit underbart att rida ut i skogen oftare, på hästar som vill, men det är inget måste. I slutänden är ju att sitta på hästen, istället för att springa bredvid, ett val som endast gynnar mig. Då låter jag hellre bli. Såvida det inte är hästen som kommer med idén förstås!

Som sagt, så vill inte Barna vara ridhäst. Det finns de som vill, men hon är inte en av dem. Därmed inte sagt att hon bara vill gå i hagen och aldrig hitta på någonting. För en tid sedan fick jag väldigt tydliga tankar från Barna att hon är redo att börja göra saker. Att hon till och med längtar efter att hitta på saker. Gå ut på upptäcktsfärd, umgås, utveckla oss själva, ha kul tillsammans. Jag har själv haft svårt att få detta i bruk, har varit rädd att hon inte ska vilja, att hon ska tycka det är jobbigt att lämna flocken, att vi ska hamna i stressade situationer. Men efter Barnas väldigt tydliga budskap fick jag bekräftat att de rädslorna endast existerar i mitt huvud. Ännu tydligare bekräftelse fick jag när vi, några dagar senare, gick ut på promenad själva för första gången någonsin. Utan hästsällskap, alltså. Barna gick med spetsade öron, ett mod och en vilja inom sig, som bara strålade runt henne. Hon fixade detta, jag behövde bara släppa alla mina spärrar och följa med.

Eftersom hon är modig och gärna går först och visar vägen, så fick hon idag ett par ”långa tyglar” på sig istället för bara ett grimskaft. Detta tyckte Barna var alldeles toppen! Då kunde hon enkelt gå långt före mig och njuta av de vackra vyerna. Och Oj vad hon traskade på. Men Oj vad trött hon var i slutet. Att en skrittrunda på tre kilometer kan vara ansträngande för en häst är kanske inte en självklar tanke. Men allt handlar om intryck, om det mentala! Vi bor mitt ute på landet. Här händer inte mycket. Själv blir jag helt slut efter några timmar i en stad. För Barna räcke det att komma utanför hagen en stund, gå förbi granngårdar med några busiga hästar, möta traktorer och se andra vyer än vad hon brukar. Och, såklart, den ständiga kommunikationen oss emellan. Både hon och jag fick vår mentala (och fysiska, för den delen) träning för den här dagen. Trots det kom hon och mötte mig med spetsade öron och väntade på fler äventyr redan nu ikväll då jag fyllde på hö och vatten i hagen. Den känslan, när en häst väljer att vara med mig, den är ovärderlig. Lycka är inte att få umgås med hästar. Lyckan är när hästen vill umgås med mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s