Dagen med hästarna – två inre resor

För första gången på alldeles för länge så har jag idag tränat lite med hästarna. Eller lite och lite, betydligt mer än jag brukar, alltså. Hade suttit inne och tittat på videor med Arne Koets som jag bara nyligen hört talas om. Blev inspirerad och oerhört ridsugen själv, så jag började med att ta ut Bluebell, borsta och sätta på utrustning bestående av halsring och hemmagjord barbackapad. Det känns för övrigt som om jag fått ordning på paden nu – jag har länge funderar på hur jag ska ”padda upp” paden (mycket pad nu alltså!) för att ge optimal tryckavlastning och få upp trycker från tornutskott och ryggrad. Senaste gångerna har jag använt någon slags uppbyggande extern pad som är till för att ha under vanliga, engelska sadlar. Framdelen är formad för mankfrihet så den lyfter en del. Utöver den har jag även tagit den tryckavlastande padden från min bomlösa Torsionsadel, en helt vanlig bomlöspad med paneler på varje sida, och har denna närmast hästen. Förutom att jag brukar slarva med att spänna sadelgjorden ordentligt så känns denna variant stabil och tryckavlastande utan att jag förlorar den nära kontakten som jag vill åt när jag rider barbacka. Tummen upp på detta, alltså!

Hoppade upp på vägen till paddocken eftersom vi hade en hög med pallar där som jag kunde stå på. Annars brukar jag inte hoppa upp det första jag gör men idag bytte vi ordning lite. Som sagt så var detta första gången på länge som jag ridit, och i paddocken minns jag inte ens senast jag red. De senaste gångerna jag ridit, i princip sedan vi flyttade hit, så har det varit ut i naturen och inte i paddocken. Det var roligt att få öva lite finare kommunikation och hjälper idag. Minus Bluebells ibland överdrivna dragningskraft mot grinden så gick det bra och vi hittade en riktigt avslappnad form att hela tiden komma tillbaka till. Det vi övade på var att samla ihop formen, korta steget och flytta bak vikten kortare stunder, för att sedan släppa ut och länga den igen. En väldigt bra övning för alla, eftersom den gör mycket nytta samtidigt som det är väldigt skonsamt att göra detta i skritt. Bluebell som inte alls är igång gjorde detta med lätthet.

Idag fokuserade jag ovanligt mycket på min kropp – jag provade mig fram, öppnade ena höften, stänge den andra, flyttade vikten hit och dit, tittade åt olika håll, sträckte upp överkroppen – och såg vad som hände i Bluebell. Fick verkligen några tydliga aha-upplevelser. En sak lade jag extra märke till. Bluebell har så länge jag känt henne haft som knäppningar i, jag tror, patellan eller i närheten av den. Hennes förra ägare sade att hon alltid haft det så och att det inte var något som påverkade. Veterinärer har heller aldrig påpekat något men jag undrar ändå vad knäppningarna beror på. Det jag tydligt lade märke till idag, i alla fall, var att knäppningarna inte hördes när jag satt avslappnat och gjorde rätt i min kropp, vilket såklart påverkade även Bluebells hållning. Så fort jag spände mig eller gjorde något så att vi kom ur balans så började knäppningarna igen. Ytterst märkligt, men väldigt intressant.

En annan stor skillnad nu, gentemot tidigare, i början av Bluebells och mitt gemensamma liv när vi var igång och red och tränade mycket, det är Bluebells sätt att bära upp mig. Hennes kropp har verkligen förbättrats av att hon inte blivit riden, och nu när hon bär på mig så gör hon detta på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har aldrig fokuserat speciellt på formen eller försökt få in henne i någon speciell ram, men förr om åren så hade hon huvudet rakt upp i vädret och sänkte ner ryggen, hon försökte undvika att bära på mig. Så har hon ju haft ont i ryggen i perioder också, vilket jag visste, men kanske var det ett större problem än vad jag då förstod. Idag i alla fall så sänker hon huvudet ner och fram helt av sig själv, så fort jag sätter mig på hennes rygg, och jag känner att hon bär upp mig med hela kroppen på ett sätt som känns stabilt och balanserat. Nu rider jag nästan aldrig med huvudlag, vilket jag ser som en trygghet, eftersom jag då inte riskerar att störa Bluebell och hennes balans på samma sätt som om jag hade ridit med huvudlag och ”kontakt i tyglarna”. Kontakt har vi ju ändå.

Vi övade även lite voltarbete och övergångar skritt till trav, som en fortsättning på den samlande övningen vi gjorde i början. Känslan idag var riktigt bra, våra kommunikationsvägar var öppna och vi kunde ”andas i takt”, förstå varandra, använda våra energier. När vi var nöjda med ridningen hoppade jag av och tog av utrustningen och sedan busade vi av oss i några minuter innan Bluebell fick gå ut i hagen igen. Tror inte vi höll på i mer än 20 minuter men det var fullt tillräckligt för idag. Jag tycker vi åstadkom så mycket så att hålla på längre hade varit överflödigt. Det är viktigt, det där med att sluta i tid. Att känna efter när vi är nöjda istället för att titta på klockan.

När Bluebell och jag var klara fick jag lite extra feeling och tog ut Barna en sväng också. Även vi gick upp i paddocken och det började kanske inte på bästa sätt. När jag tar ut en häst på framsidan av stallet och går upp till paddocken, så måste hästarna som är kvar i hagen gå (läs: gnägga och kuta) runt stallet för att komma till den del av hagen som ligger bredvid paddocken. På dessa få sekunder som det tog för de andra hästarna att springa de meterna så hann Barna gå upp i varv, spänna sig och spatta runt. Jag, som blivit sparkad av Barna två gånger och nästan sparkad flera gånger, har känt rädsla när jag är i närheten av henne. Jag har aldrig varit rädd för hästar, men så har jag aldrig tidigare varit med om något som satt sig så i muskelminnet som dessa sparkar har gjort. Kanske är det för att jag är så känslomässigt involverad i Barna, jämfört med andra hästar som det hänt småsaker med. Det låter kanske inte så allvarligt, många hästmänniskor blir sparkade, det händer hela tiden. Men jag har verkligen upplevt den där rädslan, sådär så att jag nästan börjar hyperventilera och liksom kryper ihop och inte vet vad i hela friden jag ska ta mig till. Jag kan verkligen förstå människor som är rädda för att rida igen efter en ridolycka, till exempel. De där muskelminnena sätter sig som stål och kan triggas av, vad som upplevs som, småsaker. Som idag – Barna i andra änden av grimskaftet var spänd och steppade lite rundor eftersom de andra hästarna sprang i hagen. Och där står jag, kryper ihop, förminskar min energikropp, med andan i halsen och är rädd att bli sparkad och dö.

Jag brukar om möjligt fly från sådana obehagliga situationer, men idag kunde jag inte det eftersom jag stod med Barna i grimskaft utan inhägnad. Så jag var tvungen att gå igenom det. När jag blev medveten om min korta andning som satt långt uppe i min spända bröstkorg så började jag där. Jag fokuserade på andningen och tog djupare och djupare andetag, till slut så att det kändes ända ner i tårna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag tror inte det finns något viktigare än andningen när vi umgås med våra hästar. Det är på något sätt början till all kommunikation, och samtidigt så lätt att åtgärda när vi väl blir medvetna om vår egen sådan. Jag kände att trycket i bröstkorgen började släppa och jag sneglade på Barna som stod med sänkt avslappnat huvud och tittade med försiktiga ögon på mig. Du underbara häst, det spelar ingen roll hur många gånger du sparkar mig, jag älskar dig ändå.

Vi började gå med försiktiga steg runt i paddocken, jag kom till slut ut ur min rädslotrans och kunde börja känna in våra gemensamma energier istället. Jag kände det både från Barna och mig – jag måste våga ta plats. Jag förminskar ofta mig själv, istället för att gå emot, när Barnas energier tar över eller när jag blir lite rädd. Jag backar. Inte ska jag gå emot heller, detta har jag jobbat bort efter min period som nh-utövare i tonåren, men vi kom överens om att detta träningspass går ut på att mina energier också får finnas. Båda får finnas och båda tillåts att ta plats. Jag växte säkert en decimeter. Fantastiska Barna hjälpte mig att växa. Jag får finnas, blev mitt mantra för träningspasset.

Det vi tränade på rent fysiskt, utöver all denna mentala och energimässiga utveckling, var dels att gå runt i paddocken, flytta kroppsdelar, följa kroppsdelar, och så tränade vi lite på framtida trickträning. Barna kan redan några trick men hon blir lätt överdrivet godissugen och påstridig och ska pilla i fickor och pussa mule hela tiden, så idag tränade vi på att hon får godis när hon vänder bort huvudet. Det blev mycket pillande på min jacka och mina händer men denna häst lär sig alltså ruskigt snabbt. Denna övning var också ett sätt för mig att våga ta plats och inte bara flytta mig undan hela tiden, när hästen är påstridig. Det behöver inte vara någon som krymper ihop för att den andra tar över, varken hästen eller jag. Barna hjälpte mig verkligen med det idag. Hon var så oerhört uppmärksam för mina energier och gav mig verkligen det utrymme jag behövde för att kunna växa. Ömsesidighet får nog vara nyckelordet i dagens träning. Vilket det i och för sig alltid borde vara.

En helt fantastisk dag spenderad med två lika fantastiska hästar. Det är detta som är så häftigt med att få jobba med olika hästar – det är totalt olika resor och det är som om helt olika sidor av mig själv kommer fram och får utvecklas. Nu är jag helt slut i huvudet om än fullproppad med positiv energi. Får hoppas att det inte dröjer alltför länge till nästa gång jag och hästarna får flyt ❤

Och du, GRATTIS till dig som orkade läsa hela texten! 😀

En reaktion på ”Dagen med hästarna – två inre resor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s