Från kontroll till frihet

Ett ärligt inlägg

Ridskola

Jag föddes som hästälskare. Mina föräldrar har berättat att jag redan som litet, litet barn blev alldeles tokig när jag såg hästar, jag pekade efter dem och ville närmre. Tålmodigt fick jag dock vänta ända tills jag var tre år med att börja på ridskola, eftersom det var lägsta tillåtna åldern. Jag gjorde allt för att få vara med hästar så mycket som möjligt under hela min uppväxt, och när jag var tio år blev lyckan total – min första egna häst! En före detta ridskoleponny på 17 år, Smarty, som var min stöttepelare och lärare, tills han dog i min famn tio år senare. ❤

Redan på ridskolan kände jag en längtan efter att känna samhörighet med hästen, att det måste finnas ett annat sätt än det som presenterades för mig med att skänkla på med benen, dra i tyglarna och ”visa vem som bestämmer”. Ofta fick jag en klump i magen när jag iakttog olika sammanhang där hästar och människor var inblandade. Det var så mycket våld, negativitet.

 

Monty Roberts

Under de första åren med Smarty gick vi igenom många prövningar. Smarty raserade allt jag hade hört om att visa vem som bestämmer – han lät sig helt enkelt inte bestämmas över. Medveten om sin stora starka kropp gjorde han lite som han ville, och jag flög oftast som en vante bakom. Jag fick upp ögonen för att träna från marken, något som det aldrig hade talats om på ridskolan. Jag, mamma och några stallkompisar åkte till Flyinge och tittade när Monty Roberts med sina effektiva metoder lastade livrädda hästar på 20 minuter, ”red in” ohanterade unghästar på en halvtimme och vi fascinerades såklart.

Jag minns första gången som Smarty följde mig lös i paddocken. Smarty var som sagt en bestämd häst, och vad många skulle kalla för lat. Jag kallar det lat-smart och jag placerar även mig själv under den kategorin! Därför var det en stor grej för mig när Smarty valde att följa mig runt i paddocken, istället för att stå och vila eller äta i kanten. Efter det fortsatte vi med liknande övningar, men kom aldrig riktigt vidare – jag visste ju inte riktigt vad vi skulle göra, eller hur.

 

Parelli Natural Horsemanship

Efter ungefär två år i samma stall flyttade Smarty hem till en kompis till mig och hennes familj, som köpt en gård bara några hundra meter från förra stallet. Då kom jag i kontakt med Natural horsemanship för första gången, eftersom min kompis mamma – stallägaren – sysslade med det. Närmare bestämt Parellis metod. Jag fastnade direkt, eftersom denna metod verkade fylla det tomrum som jag inte riktigt vetat hur jag ska fylla på egen hand. Kommunikation på hästens villkor, att prata hästens språk, naturlig hästhållning, arbete från marken, rida utan bett och träns. Det lät så himla bra!

Snart efter att vi flyttat till nya stallet var Smarty dålig under en period och jag fick under den tiden lära känna och börja rida Bluebell, stallägarens kompis häst. Hon var då 7 år och NH-tränad sedan unghäst. Hon var den mest fantastiska häst jag någonsin mött och jag kände mig som hemma i hennes närhet. En tid senare blev hon min, och jag hennes såklart, och det var då jag gick in för Parelli Natural Horsemanship på riktigt. Jag fick låna dvd:er av hennes förra ägare, som även höll lektioner för mig och Bluebell, jag läste på internet och nördade ner mig ordentligt. Jag började till och med, efter förfrågan, hålla lektioner för andra.

Men efter ett tag kändes det som att något inte stämde. Träningspassen var kantade av frustration och missförstånd och avlöstes ofta av en gråtstund i stallet. För det mesta av ren frustration blandat med dåligt samvete. Bluebell ville, liksom Smarty, inte låta sig ledas på dessa villkor. Såhär i efterhand så kan jag se hur hårt hon kämpade med mig för att få en mer jämlik relation. Sakta med säkert fick hon mig som tur var att inse att det finns andra vägar. Denna träningstyp var bara ännu ett sätt att ”visa vem som bestämmer”. Ett sätt att sätta sig över hästens egen vilja. Inte konstigt att även denna metod gav mig en klump i magen!

Man kan säga att målet som både Smarty och Bluebell ledde mig mot var detsamma, men resorna dit var olika. Båda två lärde mig att det finns andra sätt att träna än att bestämma över hästen. De lärde mig att det inte är en självklarhet att en häst, bara för att den är häst, trivs med att följa en människa. Men framförallt lärde de mig att lyssna. Nu svämmar jag över av tacksamhet över allt dessa två har lärt mig, över att få ha (/haft) dem i mitt liv. TACK!

Positiv träning

I samma veva som dessa insikter tog fart fick jag upp ögonen för andra sätt att umgås med hästar. Jag var då i 15-års ålder. Ledorden under denna tid var ”släppa kontrollen”. Under tiden som NH-utövande var kontroll något som alltid var tvunget att finnas, så det var minst sagt en omställning att våga ge hästen fria händer, att ge mig hän, att inte styra upp och gå in och bestämma minsta lilla detalj. Jag började lägga in mer belöningar i arbetet, och helt andra känslor började ta plats i mig. Positivitet. Glädje. Det var även under denna tid som jag fick höra talas om djurkommunikation, och sinnena började vidgas. Ett mjukare förhållningssätt etablerade sig.

Åren som följde fortsatte i samma anda, och ett stort fokus i träningen var energi. Jag blev mer medveten om mina energier, och att energierna och ”tankens kraft” var effektiva kommunikationsmedel.

Djurkommunikation

Efter gymnasiet bodde jag och gjorde praktik på Ljunga Änglagård, en gård som fungerar som fristad åt hästar och andra djur som haft det svårt eller varit avlivningshotade. Maya, som äger gården och numera är en god vän, jobbar som djurkommunikatör så min tid på gården var en effektiv skola i djurkommunikation. Jag fick uppleva helt andra dimensioner av samspel med djur, både i rena kommunikationssessioner men även i träningen av hästarna.

Lycklig över alla nya insikter slog det så småningom över till att bli något av en kris, en process, som mer eller mindre pågått sedan dess. Jag började se saker ur ett större perspektiv och ifrågasätta allt med livet, i djurens namn. Jag hade svårt att träna med hästarna eftersom rädslan att de inte tyckte det var roligt tog överhand. Jag har funderat över meningen med att alls träna med hästar, rida på dem och lära dem saker. För vems skull? Vad får de ut av träningen? Vad är det för underliggande trauman och känslor som vi tränar bort? Efter en tid blev jag som ett steg i allt detta även vegan, efter att tidigare ha varit en helnöjd vegetarian i hela livet. Sedan dess har jag varit besluten att inte nöja mig, att vara kritisk. Att alltid vara öppen för att det kan finnas ännu bättre sätt att göra saker på än dem jag känner till just nu.

Efter att det pendlat så kraftigt mellan att vara stensäker på NH som träningsmetod, till att undra om träning med djur alls kan berättigas, så känns det som att pendeln sakta börjat hitta sin mittpunkt. Jag landar i att hästarna visst kan tycka träning är meningsfullt. De har ju så mycket att lära oss, så visst måste de få chansen att träna med oss! Det absolut viktigaste ledordet jag har är frivillighet. Vill hästen träna, så tränar vi. Vill hästen inte träna så låter vi bli.

Positiv förstärkning

Sedan några år tillbaka har jag i träningen med hästar, förutom en stor dos intuition och känsla, använt mig av positiv förstärkning för att klara nödvändigheter i vardagen samt lära in nya saker. Av alla träningsmetoder jag har provat är detta både den trevligaste och faktiskt också den mest effektiva. Jag upplever aldrig längre konflikter och saker som varit problematiska är lätta att vända till något positivt. Och eftersom jag aldrig pressar hästen till någonting, så vågar den alltid säga nej.

Jag kommer nog, trots att det just nu känns som jag hittat rätt i detta positiva träningssätt, aldrig kunna säga att jag har landat totalt. Livet är en ständig process av nya upptäckter och insikter, och jag vill gärna låta bli att kategorisera mig själv, att sätta mig i ett fack och säga ”såhär är det”. Jag är jag, mina hästar är sina egna jag och livet är föränderligt. Vi kommer alltid att anpassa oss efter nya insikter och, framför allt, hur det känns just nu, just idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s